Det går lättast att börja med vokalerna och att söka efter korta enkla ord i texten, som t ex ”och”, ”till”, ”af”, ”på”, ”att”, ”med”. Vokalerna ”o” och ”i” är lättast, de ser nästan lika ut än idag. Vokalerna ”u” och ”y” känner man igen på att de har en släng ovanför bokstaven. De svåra vokalerna är ”a” och ”e”, för de ser helt annorlunda ut än idag. När man kan läsa ”a” och ”o” är det lätt att känna igen ”å”, ”ä” och ”ö”.
I de små korta orden har man då fått se en del konsonanter, t ex de besvärliga ”h” i ”och” och ”d” i ”då” eller ”med”. Många är lätta som b, c, f, j, l, p och t. ”m” och ”n” är också lätta om man minns att de inte är runda som vi nu skriver utan raka. ”s” ser olika ut beroende på var det ligger, normalt som ett relativt rakt streck, men helt annorlunda i slutet av ett ord. Om det ligger före ett ”t” eller ”k” skrivs det olika, och dubbel ”ss” blir tyskans ännu använda bokstav.
De stora bokstäverna kan förövrigt
se helt annorlunda ut! Man ska inte hänga upp sig på nån bokstav man inte
klarar av, utan fortsätta, det kanske klarnar senare i texten. Många versaler
användes mitt i meningen som t ex ”Herr” och ”Tinget”. Konstiga ord kan man Googla på, och i Svenska Akademins ordlista på nätet ((http://g3.spraakdata.gu.se/saob) kan
man hitta förklaringar till ålderdomliga ord.
Till sist gick föreläsaren
igenom en del förkortningar, som är vanliga i texter. De kan vara nog så knepiga!